Den ensamma individen sitter och lyssnar på musik och filosoferar. Tonerna stimulerar hjärnan och låter omvärlden stängas ute. Märker inte när dess vän sätter sig mittemot och när hen väl gör det; båda spricker upp i ett fånigt leende.

Följande: båda vickar synkroniserat på huvudet åt vänster och plockar ur hörlur L. Flinar än mer. Vältajmat tas även hörlur R ut på samma sätt.

Hörlursfenomen är intressanta, likväl det klassiska "siamessyndromet". Klassiskt scenario: högstadietjejer, en hörlur var, går varandra nära, sitter ihop. Fast i varandra med hjälp av musikens bro mellan deras huvuden.

Detta är vänskap. Det är samhörighet. Behövs ej sägas mer.


Kommentera

Publiceras ej